Hur många av Er läsare har haft någon fyrbent man älskar oerhört mycket och som sedan försvunnit från oss?
Hur många av Er läsare har upplevt den där fruktansvärda tystnad och saknaden efteråt?
Jag har haft fyrbenta som försvunnit ifrån mig och som är oerhört saknade och kommer så att alltid vara.
Den där oerhörda och fruktansvärda tystnaden och saknaden minns jag speciellt när vår första gemensamma hund Nixon försvann. Då hade vi ju enbart honom och inte som nu fler hundar.
Nixon var en schäfer på 1,5 år när han plötsligt en morgon fick ett epilepsianfall. Vi fann honom liggandes på golvet i tv-rummet, skakandes och dreglande och var totalt okontaktbar. Klockan var lite över 6 på morgonen - och vi förstod först inte vad det var för fel på honom. Det tog några sekunder innan jag fattade att han låg och krampade.
Krampen försvann efter någon minut, vilket kändes som väldigt lång minut och efter ett tag vaknade han till och blev som vanligt igen.
Men anfallet gjorde tyvärr att han fick någon skada i hjärnan. Han började visa osäkerhet både mot oss och mot andra och han mötte oss sällan i dörren när vi kom hem utan det kunde ta upp emot en timma innan han kom fram till oss.
Vi fick råd att avliva honom innan det hände en olycka mot någon samt att han visade ju själv att han inte mådde bra.
Fruktansvärt tufft beslut men samtidigt var vi överens om att Nixon inte skulle må dåligt och lida.
Att komma hem till sitt hus efter att Nixon fått lämna oss, att ha vanan att oftast bli bemött av en viftande och glad svans och pussar i massor nu inte fanns mer var fruktansvärt.
Att vakna dagen efter med en kropp som kändes som om man blivit överkörd av ett tåg, gå ner till nedervåningen och inte höra tassar på parkettgolvet eller snarkningar från hallen, se en mat- och vattenskål som är övergiven då den inte ens innehåller vatten längre, kopplet som ligger på köksbordet för man har inte orkat hänga upp det på kroken när man precis kommit från djursjukhuset, pipleksaker som ligger utspridda lite här och där både inom- som utomhus, fodertunnan som står i ena hörnet av köket och som sprider sin doft av torrfoder genom en liten glipa då locket inte är stängt ordentligt, oanvända bajspåsar som man finner i mer eller mindre varenda jacka under en lång period framöver för att inte tala om hundgodis som man haft i både jack- eller byxficka.
Nixon låg oftast och sov på samma ställe, direkt nedanför trappan till övervåningen. Man kunde nästan se hans skepnad, kroppshållning på väggen och på listen då han oftast lämnade lite smuts från pälsen där hur mycket man än kammade eller borstade honom. Hans sista märken på väggen gjorde ont att tvätta väck med lite vatten och diskmedel. Det kändes som man sudda ut hans själ från väggen.
För att inte tala om alla dessa rutiner man hade. Förmiddag- och kvällsrundorna som man ibland kändes så tråkiga och man saknade en gnutta ork att göra dem - men man gjorde dom ändå - dom saknade man oerhört nu. Matrutinerna - Nixon åt aldrig på morgonen - så när vi åt kvällsmat fick han också sin mat. Så när man började laga mat den första månaden efter hans försvinnande så vet jag inte hur många gånger man var på väg till fodertunnan för att ta mat till honom.
Det är då tystnad och saknad blir verklighet och ligger som en tjock madrass som håller på att kväva en - kväva en av tystnaden och saknaden av den tillit, trygghet och kärlek som man tagit för givet och tagit till sitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar